De vrider sig i magen..

Ibland kan jag bara sitta typ på bussen och helt plötsligt kommer ångesten krypande under skinnet. Minnen blixtrar förbi och tårarna börja brinna bakom ögonlocken... jag undrar varför det vart såhär?
Jag trodde att det vi hade var något fint och speciellt...



Jag vaknar flera gånger om natten i ren panik och varje gång frågar jag mig själv, kunde jag ha gjort något annorlunda? är det mitt fel? om jag inte hade gjort si och så, så kanske de här inte hade hänt? varför skiter du i dina löften som du ger mig?

Jag har inte lämnat drömmen om dig och mig och vår framtid ännu.
Men jag vet att jag måste det..
Och det gör så att jag inte kan andas. Tanken på att inte vara med dig gör så att jag aldrig mer vill känna, lukta, smaka, röra eller komma nära en annan människa.
Hur ska jag klara mig utan dig? Hela min värld har kretsat runt dig. Vem är jag utan dig? vad är jag utan dig?............


Jag vet att det kanske är skrattretande att jag kallar dig för min trygghet men de är du. Du var min enda trygghet..