Jag är glad för att jag lever

Imorgon sticker vi till Kroatien och det ska bli superskönt att komma iväg från detta svenneland ett tag och andas in lite annan kultur.

MEN. Nu till det stora, MEN (Tony Irving). Min förbannade flygrädsla. Vad ska jag göra med den?
Förra året var jag i Turkiet med min familj. Ditresan gick otroligt bra, jag hade inte en enda ond tanke om att något kunde hända. Men på hemresan flippade jag ur. Vi satt på flygplatsen och väntade (planet var försenat med någon timme) och jag kände hur paniken kom krypandes. Det fanns inte en enda bar, så ingen öl innan avgång. Mamma hade fått lite roliga tabletter utskrivna (hon är flygrädd) och jag tog en. Kände INGENTING, den hade NOLL effekt. Tog en till. Klev på planet. Johan satt längst in mot fönstret, pappa i mitten och jag längst ut mot gången (måste ALLTID sitta vid gången) och mamma på andra sidan gången närmast mig. I en situiation som denna (det spelar ingen roll om de är 2 eller 20 år gammal) så ville jag såklart sitta brevid min kära mor. Men pappa vägrade såklart att flytta på sig. ÄNNU MER PANIK. Alla andra passagerare satt och svettades medans jag frös. Jag hade en sån jävla frossa. Jag kommer ihåg att jag smsade Victor att "nu dör jag". Sen lyfte vi och jag kramade min mammas hand tills den blev knallblå, hyperventilerade och grinade lite till. Och lite till. Sen deckade jag och vaknade inte förens det var dags att landa. När jag klev av planet infann sig lugnet och det var som att jag aldrig ens hade vart rädd.

I Juni i år så bjöd Victor med mig ner till Holland-Amsterdam för att titta på fotbollsVM. Jag var nervös flera dagar innan, hade en extrem ångest. Väl på Arlanda så hann vi dricka en hel del öl och shots och röka typ ett helt ciggpaket (vi fick tillomed ett "last calling i högtalarna" haha). Vi höll på att missa planet men hann precis i tid. Vi var sist inn. Redan i gången in till planet började jag hyperventilera, grina, skaka, frysa och må illa. Den flygresan var otroligt jobbig för mig. Hade lagt in en massa musik i ipoden, köpt en tidning osv men ingenting hjälpte. Vi klarade oss iaf. Vi dog inte. Och vi hade det underbart nere i Amsterdam.
Helvetet bröt loss när vi skulle åka hem. Jag var otroligt lugn innan, åt i godan ro, tog en öl och rökte en cigg. När vi klev på planet var jag fortfarande lugn. När vi skulle starta (lyfta) så åkte vi skitlångt på banan och DET fick mig nervös. Jag hann tänka en hel del (åkte säkert i 10 min, Schipol är sjuukt stort!) och när vi lyfte fick jag dödsångest. Jag trodde verkligen att vi skulle dö. Att jag aldrig mer skulle få träffa mina nära och kära, att jag aldrig skulle få se en soluppgång eller bada eller vad somhelst. Tankarna snurrade runt i huvudet och jag bokstavligen SPRANG längst bak i planet, in på toaletten och kräktes rätt ut. Kunde inte andas, se någonting, säga någonting, tårarna rann och jag kände mig så otroligt TÖNTIG och maktlös. Det enda jag kunde tänka på var att jag var en mil uppe i luften, instängd i ett litet jävla JETFLYGPLAN (jag hatar dem, de låter så jäkla mycket i dem) och att vi säkert snart skulle krasha och att jag skulle få säga de sista orden till Victor och sen skulle allt vara slut. Jag tänkte på alla hemma som aldrig fick veta vad jag tyckte om dem, vilka som betdyer något osv... Hjärtat hade hoppat ur kroppen på mig och jag befann mig väl halvägs till himlen (jag kunde skymta gud någonstans där bland molnen). Jag spydde iaf upp allt som går att spy upp, gick tillbaka till min plats och pratade med Victor. Helt plötlsigt ropar piloten ut i högtalarna att vi snart är hemma och en otrolig lättnad infinner sig. När vi väl har landat är jag helt slut men ändå känns detsom att de som hände uppe i luften var en dröm. En lång jävla mardröm. Vi hämtar ut våra väskor, victors föräldrar hämtar oss och jag ser Stockholm och Södertälje och mitt hem med helt nya ögon.

Imorgon åker vi till Kroatien. Ni får gärna ägna mig en liten tanke. Jag ska droga ner mig med en massa pills.... men vågar inte lita på att det kommer att hjälpa. Vi får se hur det går..

http://www.terapisnack.com/blog/2010/05/09/hur-kan-jag-hantera-panikangestattack/