Jobbigt inlägg

Det här kommer nog att bli ett jobbigt inlägg men jag har fått några kommentarer angående min flygrädsla och hur det gick med den nu när vi åkte till Kroatien.

Om jag säger såhär; nästa år blir det bilsemester genom Europa. Aldrig att jag sätter mig i ett plan igen.


Dagen när vi skulle flyga ner till Kroatien började jag med mina piller på morgonen, Trappade hela dagen tills det var dags att gå på planet. Gråten och ångesten kom redan när vi skulle gå på, mamma fick bokstavligen dra in mig i planet. Jag fick snacka lite med piloterna och en sjukt snäll steward fixade platser längre fram i planet till mig och Victor eftersom vi hade fått platser rätt långt bak i planet (turbulens känns mer ju längre bak i planet man är..). Resten fick sitta där de satt. Jag grinade som ett barn, kunde inte andas. När vi lyfte kändes det som att vi skulle dö. Sprang på toaletten (hade käkat en svindyr hamburgare innan på Arlanda och det var inte mysigt kan jag säga). Höll på att tuppa av. Svetten rann, kändes som att jag hade fått feber. Gick tillbaka till min plats igen, ångesten kom tillbaka, sprang tillbaka till toaletten och det var LÅST!!! Jag förstod inte riktigt det så jag stod och röck i dörren, hyperventilerade och en flygvärdinna tog tag i mig och satte mig på hennes stol.. De sa åt mig att andas och jag tyckte att jag andades men tydligen inte, jag sa hela tiden att nu dör vi och fan vad jag skäms och jag klarar inte mer och jag vill bara AV. Känslan var bara att jag skulle av de där förbannade äckliga jävla flygplanet, men det gick ju inte. De gav mig en flaska vatten, kramade om mig, lugnade ner mig, följde mig tillbaka till min plats där de fortsatte prata med mig.. sen deckade jag, Totalt jävla utmattad. När piloten sedan meddelade att vi skulle landa så kände jag en otrolig lättnad trots att hela planet vinglade ner på landningsbanan och det skakde så mycket att nästan handbagaget ramlade ur sina hyllor.

Hemresan hade jag oroat mig för enda sedan Onsdagen (vi åkte hem i Lördags). Det var det första jag tänkte på när jag vakande och det sista när jag somande. hela bussresan till Sarajevo (som tog 5 och en halv timme) satt jag och tänkte på hur jag skulle kunna ta mig hem utan att flyga. Jag kom på asbra idéer och när jag berättade de för de andra tyckte de att jag var helknäpp. Själv tyckte jag att det lät enkelt. Antingen skulle man lifta med någon för en bensinpeng till Tyskland, ta färjan över till Danmark eller Helsingborg och tåget hem därifrån. Eller bila hem hela vägen med en svensk kroat. Men de gick de inte min familj med på... så.... tillsist hamnade jag på Splits flygplats i allafall.
Vi var tvunga att åka buss till flygplanet och gå på de i en såndär trappa. Jag vart galen. Kunde inte kontrollera min kropp. Skakade. Victor trodde att jag hade fått epelepsi (haha). Mamma vart rädd. Jag vart rädd. Plötsligt ser jag världens bästa flygvärdinna stå och le åt mig i gången och utbrista "HEJ!! :D". Det var hon som hade lugnat ner mig på nerresan. Hon frågade om jag ville ha något och sa åt mig att andas med näsan och magen. Att försöka tänka bort allt det onda. Men det gick inte. Jag satt brevid mamma hela resan och hon vart riktigt rädd. Toalettbesöken avlöste varandra, alla passagerare på hela planet tittade på mig, jag grinade, nästan skrek så fort det vart lite turbulens att NU DÖR VI!!!.... herregud. Det värsta var ändå när piloten sa att vi skulle flyga igenom ett jävla åskmolnsoväder och att vi var tvugna att ha bältet på. Då brast det. Jag skakade som ett asplöv... så fort lampan släcktes med symbolen om bältena sprang jag bort till toaletten, som såklart var låst. Benen vek sig under mig som spagetti. Min, ja MIN flygvärdinna Helga som satt brevid mig halva resan kom till undsättning och hjälpte mig. Ja... där tar det stopp. Hon lugnade mig äNNU en gång och jag gick tillbaka till min plats och deckade. Landningen gick asfint.

När jag skulle kliva av planet fick Helga en stor fet kram och en massa tack.
Jag tror nog att jag ska skriva ett brev till Novair och lovorda henne för om inte hon skulle ha vart där vet jag inte hur det szkulle ha gått för mig..