När ångesten tar över

Det här inlägget kommer att bli jävligt... utlämnande. Av mig. Till er.


Igår var mitt första möte med T. Vi kan kalla henne så.
Sedan förra sommaren har jag känt en oro och ångest som har växt sig starkare allteftersom tiden har gått. De senaste halvåret har vart extremt jobbigt. Svårt att sova, mardrömmar, panikattacker, oro, ångest.
Ångest över skitsaker. Jag kan oroa mig över varför en tjejkompis inte har hört av sig på några dagar, varför min pojkvän inte hör av sig på en timma, om min mamma är arg/besviken på mig, om jag gör ett bra jobb, om mina chefer är nöjda med mig, hur folk i min närhet mår, vad folk tycker/tänker om mig. Och framför allt mitt utseende.

Jag har slutat göra saker som jag älskade att göra förr. Jag går inte ut längre (stora ställen med mycket folk, bio m.m). Jag är rädd för att förlora folk i min närhet, att vara ensam.

Så, igår var mitt första möte.
När jag satt där i ett pyttelitet rum som bestod av en dator, två stolar, ett bord med en låda med servetter och en främmande människa framför mig så kändes det skitläskigt.
Tankarna snurrade runt i huvudet på mig, ska jag berätta om vad jag känner för en främling? Hur ska jag våga berätta allt? KAN jag verkligen berätta allt?
Jag började rätt segt. Men allteftersom så gick det bättre och tillslut så kunde jag knappt sluta prata. Orden bara vällde ur mig, meningar bildades och helt plötsligt så kändes det som att den här främlingen var den enda som förstod mig. En total främling som vet allt, allt som jag känner och har vart med om. Hon dömde inte. Hon tittade inte snett, suckade eller himlade med ögonen. Utan nickade bara. Medgivande.

När mötet var slut så gick jag därifrån lite skärrad. Ett obehag infann sig, en total främling vet allt om mig. Saker som ingen annan vet. Hemligheter. Mina hemligheter. Jag kände mig otroligt sårbar. För det är ju så, att ju mer du delar med dig av till andra, desto mer knappar finns det för folk att trycka på. Folk vet hur de ska göra, eller vad de ska säga för att göra dig illa.

Innan det här mötet kände jag mig som en tickande bomb.
En bomb som tickade på,
och en dag skulle det bara säga "BOM" och hela jag, alla känslor, alla upplevelser skulle sprängas och gud vet vem som skulle vara med mig när den gjorde det.
Jag låter den ticka ett tag till.
Och förhoppningsvis så får hon den att sluta ticka.
Jag litar på henne av någon konstig anledning.
Hon måste få den att sluta ticka...




Jag fick en hel hög med papper som jag ska fylla i.
Sedan blir det någon bedömning.
Jag är livrädd.
Hur kan någon bedöma hur jag mår enbart genom att jag har svarat på ett antal frågor?